Vi som aldrig sa hora.

Näe, vi sa nog aldrig hora.

Ronnie Sandahl var på skolan idag, och "föreläste" om sin bok. Och jag har aldrig förstått tjusningen med Ronnie riktigt. Visst har jag läst hans krönikor, både i FT och Aftonbladet, men boken har jag fortfarande inte läst (jag ska, jag ska!).
Men Ronnie överraskade mig. Mycket! Han liksom sög tag i en, direkt, och så var man mitt inne i det, och jag svalde vartenda ord han sa. Och jag kände igen mig, i allt. Han har en förmåga att få folk att lyssna, speciellt mig. Han sätter ord på känslor man knappt visste att man hade innan, och tar fram sidor man tidigare bara såg hos andra. Och han gör det på ett bra sätt, inte för brutalt men inte för puttenuttigt heller.
Efter Ronnies föreläsning bröt både Sandra och Jag ihop en smula, så vi satte oss på toan och bara pratade igenom saker och ting. Plus kom en halvtimme försent till juridiken. Men det var det värt.
Ronnie har bokcafé sen, snart, om en halvtimma. Vi ska gå dit, Jag ska gå dit iallafall. Och jag vet inte vad jag ska säga, men det kommer nog. Han kan nog peppa oss lite inför vårt projektarbete iallafall, om inte annat. För han är bra, Ronnie Sandahl. Riktigt bra.

Puss på Ronnie!